Som sagt förlossningen tog tid och var riktigt jobbigt. Jag har aldrig varit så trött hela mitt liv. Intervaller, maxtester och grispass på cykeln kan slänga sig i väggen. Det var ändå tur att jag hade och kunde träna på lite så pass långt in i graviditeten som jag gjorde. Jag hade aldrig orkat annars. Det tog några dagar innan man var någorlunda på banan igen.
Men nu är Sixten en vecka (och 2 dgr) gammal och vi börjar lära känna varandra mer och mer. Dagarna går lite upp och ner men allt känns bättre och bättre.
Jag har världens bästa sambo som har stöttat, hjälpt till och bara funnits för mig. Utan honom hade det varit tufft. Älskar mina fina pojkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar